Har du tid en stund?....

...för detta inlägget är långt.

I går så frågade min väninna om jag hade lust att följa med när hon skulle titta till sina djur på betet. Och hon tipsade mig om att ta med kameran.
Så vi åkte till Sövde Kyrka.
Lite längre ner mot sjön ligger kyrkogården ute på en udde, och runt kyrkogården ligger betet.
Det första man möttes av var träden som hängde vackert över Sövdesjön och Kungsljusen som växte där.


När vi stod där och tog bilder så kom hästarna traskande och ville bli kliade.


Lite längre in mötte vi tjuren och kvigorna med kalvarna. Tjuren låg i godan ro medan vi gick förbi dem. Så idylliskt!


När vi kom ner i lite fuktigare marker växte det Knölsyska, ser lite ut som små orkidéer.


Här och var var det små strandremsor....

...där barnen passade på att doppa tårna eller gräva i sanden.

Här och där såg man spår av ankorna.

Gökblomster fanns det gott om.
Det är en nejlikeväxt som trivs i fuktiga ängsmarker.

Det växte vildrosor över allt och de stod i sin fulla prakt, så vackert i kombination med de olika bräkensorterna som täckte marken.



Nej bilden är inte fel....

Det är en stor hängbjörk med rotvälta men som fortfarande har rötter i marken och växer i sin fulla prakt... liggandes!
Barnen tyckte att det var rena labyrinten.

Ännu fler vackra träd på stigen utmed sjön.

Och gräset i sjön speglade sig så vackert under grenarna.

Vi kom till en liten, liten vik där det växte näckrosblad,

och i sanden vid vattenbrynet låg det massvis med musselskal.

Vi fortsatte vår vandring runt udden och man upptäckte ständigt nya växter och blommor.

Uppe på kullen låg det ett omkullfallet träd där man såg spåren efter hackspettarnas framfart...




Då man stod uppe på kullen hade man utsikt över det stora betet och kyrkogården bakom.
Både hästarna och korna stod och betade där... åtföljda av myggor stora som helikoptrar... nästan :))

jag var så inne i mitt fotograferande att jag inte såg att tjuren kom fram till mig,
men min väninna sa att han ville bli klappad den lille...

Efteråt när vi gått bort en bit så sa hon att hon hoppades på att jag skulle klara av att lägga benen på ryggen om han hade fått för sig något....
Vilken tur att man inte har ko-skräck :)

För att komma till bilen fick vi gå genom kyrkogården.
Och jag häpnade över hur välskött den var.
Så vördnadsfull, just för att de hade tagit till vara på de gamla gravstenarna och lagt dem i vackra rader likt ett pussel.


Ingen glömd...


Och tänk att få ha sin sista vila på en backe med denna utsikten,
det är som en målning av Monet...

Svärdliljorna som växer i täta klungor ute på betet.

Ja det var ett långt inlägg ,
men jag hoppas att ni orkade följa mig hela vägen...


Kram
Pella